Mary Shelleys, Frankensteins monster. Allt är inte svart eller vitt.

Min uppfattning är att romanen om Frankenstein först och främst är en berättelse om det mänskliga och om det sociala. Och frågan: Vad är det som gör oss till dem vi är? En fråga som vi måste ställa oss själva lite då och då.

Varelsen är inte ett monster från början – han blir ett monster i mötet med omgivningen. Det är genom rädsla och förakt han skapas. Från början var han bara ett tomt blad. Målningen var från början bara en vit duk, men nu anspelar den på alla de rädslor vi människor kan bära med oss genom livet. Tunga rädslor som skapar ett fängelse runtomkring oss. Dags att måla över den här kanske?